En juvelerare och hans affär
Är upphov till att allt så dystert är
En dag framför hans fönster dröjde jag
Då någon plötsligt sa ‘goddag’
Det var en glad ung man med solvargsgrin
Som bad mig följa med som smakråd in
Han sökte något att sin fästmö ge
Och bad så snällt att jag gick med
När det är sol och vår och man är nitton år
Är det så lite man förstår
Och alla flickor små bör låsas inne då
När vintern går mot sol och vår
Väl i butiken fann han inget se’n
Och snart så stod vi utanför igen
Jag sa ‘adjö’ och hade börjat gå
När han skrek: “Vänta, hör nu på”
Som ett bevis för tacksamheten hans
Ville han bjuda mig på lunch nå’nstans
Det var ju vårens första solskensdag
Så jag var dum och svara’ ja
När det är sol och vår och man är nitton år
Är det så lite man förstår
Och alla flickor små bör låsas inne då
När vintern går mot sol och vår
Han konverserade med elegans
Och bjöd det bästa som på stället fanns
Men se’n han gått att ringa till en vän
Så kom han inte mer igen
Och rockvaktmästar’n sa:
“Jo, damens man tog damens päls
Och gick till skräddaren, han”
Så jag fick ringa till min egen Knut
Som mig från notan löste ut
När det är sol och vår och man är nitton år
Är det så lite man förstår
Och alla flickor små bör låsas inne då
När vintern går mot sol och vår |
Un joyero y su tienda
Es la razón por la que todo está tan triste
Un día estaba ante su ventana
Cuando de repente alguien dijo “buenos días”
Era un hombre joven y feliz con una sonrisa encantadora
Que me pidió que le aconsejara
Buscaba qué regalar a su novia
Y yo encantada accedí
Cuando es primavera y hace sol y tienes diecinueve años
Entiendes tan poco
Todas las chicas deberían encerrarse
Cuando el invierno se convierte en sol y primavera
En la tienda no pudo encontrar nada
Y pronto salimos otra vez
Le dije “adiós”, comencé a andar
Cuando me gritó: “Espere, escuche”
Como una prueba de agradecimiento
El quiso invitarme a comer
Era el primer día de sol de primavera
Así que fui suficientemente estúpida como para decir que sí
Cuando es primavera y hace sol y tienes diecinueve años
Entiendes tan poco
Todas las chicas deberían encerrarse
Cuando el invierno se convierte en sol y primavera
El me habló con cortesía
Y me llevó a comer al mejor sitio que pudo ofrecerme
Pero entonces fue a llamar a un amigo
Y no volvió
El encargado del guardarropa me dijo:
“Sí, su esposo cogió su abrigo de pieles
Y lo llevó al sastre”
Así que tuve que llamar a mi pandilla
Para que me sacasen del apuro
Cuando es primavera y hace sol y tienes diecinueve años
Entiendes tan poco
Todas las chicas deberían encerrarse
Cuando el invierno se convierte en sol y primavera |
